sjukhuserfarenheter

Vet inte om vi bara upptäckt något som skiljer våra personligheter åt, jag är ju mer krävande och bordus på vissa sätt förstås, eller om det är mina omfattande erfarenheter av sjukhusvistelse som gjort att jag tänker annorlunda. Men Carl och jag reagerar uppenbarligen olika.

Vi kommer till sjukhuset och får höra att vi får räkna med många timmars väntetid.

  • Jag stör mig på att det bara finns hårda stolar i väntrummet och inte ens någon soffa. Frågar efter en sängplats.
  • Carl vill knappt lägga sig på sängen brevid, trots att vi ligger i en sal med 11 tomma sängar.

Vi har inte ätit på länge och som sagt kan det vara många timmars väntetid utöver den tid vi redan spenderat på närakuten.

  • Jag stör mig på att de inte har någon kiosk med matnyttigheter, så att man alltså är tvingad att ha någon med sig som åker in till stan, hittar något nattöppet ställe och köper mat åt en om man inte kan göra det själv.
  • Carl tycker att det känns fel att ens ta med sig medhavd mat sådär in på ett sjukhus, när man inte har ett eget rum.

Men visst jag är van att bli runtskyfflad mellan olika rum. Och jag minns när jag kom hit till Akademiska i Uppsala influgen på Stavanger sjukhus: Jag fick något att äta till morgonen innan jag skickades ut att vänta på ambulans som skulle ta mig till flygplatsen. Sedan flög jag över från Stavanger till Uppsala och fick amublans sista vägen in. Sedan lades jag att vänta i en väntsal. Eftersom det är mycket väntetider mellan alla moment var det redan eftermiddag och jag hade inte ens ätit lunch. Inte ens druckit något. Jag låg t.o.m. utom räckhåll från någon larmknapp och kunde inte ringa. Så det var bara att vänta. I några timmar till. Så kom en kille som pluggat på läkarprogrammet med mig i Umeå, han hade flyttat med flickvännen till Uppsala och tagit ett sabbatsår som undersköterska medan han väntade på att få en plats för att plugga igen. Han kände igen mig och undrade vad som hade hänt. Jag sa att jag mest var väldigt hungrig, så han fixade två mackor och saft till mig. Fast det var ju inte hans uppgift egentligen så han skyndade sig vidare till sitt uppdrag sedan.

Jag blev väldigt glad att jag råkade känna (till) någon där. För det hann bli kväll innan jag blev inlagd på riktigt och hamnade på en avdelning där någon ändå har ansvar över varje patient.

I kväll är jag glad att jag råkar ha en man, som råkar ha fått låna en bil, så han kan fixa mat.

Visst, det är lite skillnad att ha ryggfraktur och ligga orörlig i en säng och inte känna någon i staden, mot nu när jag ändå kan vara uppe och gå och skulle kunna hämta mat. Det som händer är att jag kan missa min plats i kön (eller kanske bli överfallen på vägen fram och tillbaka…).

Men ändå, lättnaden över att maten fixar sig är ändå skönt på ett lite liknande sätt. Och irratationen över att ingen direkt verkar tänka på att akutpatienter behöver äta gör sig väldigt väl påmind.

Annonser

4 thoughts on “sjukhuserfarenheter

  1. Kommentar till både det här och inlägget tidigare: Jag hoppas du fick ett svar av en läkare och förhoppningsvis en behandling som fungerar. Hemorrojder låter inte som någon hit alls…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s