Kroppslig återhämtning efter förlossningen

Åh, känslan att få se sitt barn första gången, vad härligt! Och allt annat roligt med barnet som kom efteråt var förstås dominerande, men samtidigt pågår den kroppsliga återhämtningen. För mig var det såhär:

Ihoplappning

Först syddes magen ihop. Det kändes ingenting smärtsamt förstås, men det kändes som någon liten rörelse Casper kunde göra när han låg i magen. Jag hade funderat över om morfinet skulle påverka mig mentalt, men precis som utlovat märkte jag inget av det.

Jag var precis som under första delen av förlossningen uppkopplad med ekg-elektroder fastklistrade på bröstet, blodtrycksmätare övervakad av en narkossköterska i vänsterarmen , syre- och pulsmätare med en klämma på högerfingret. Dessutom hade jag en syrgasgrimma. Det låter lite mycket när man räknar upp det, men det var mest blodtrycksmätaren som märktes eftersom det klämde på armen då och då.

Jag tappade väldigt lite blod och fick inga blodtrycksfall och sånt, så det hände inget som tog uppmärksamheten från Casper.

Att se magen utan bebis var en liten chock. Den var så platt direkt! Iofs i jämförelse med att vara jättejättetjock men ändå nästan obefintlig mot vad jag hade räknat med och inte skrynklig och konstig.

Uppvak – benen

Ja, det är ju inte direkt så att man vaknar upp när man inte har sovit, men det kallades så ändå. Det var härligt att vi fick ett eget rum, jag, Carl och Casper. Det låg rätt nära och jag och Casper rullades dit direkt. Om man akutsnittas kan det vara så att det inte finns plats avsatt och då hamnar man på en avdelning UTAN barnet istället.

Men vi var välplanerade och jag fick bekanta mig med Casper, han låg och ammades och däremellan kramades han med Carl. Jag var fortfarande uppkopplad med ekg och sånt så jag var övervakad på distans, men då och då kom en sjuksköterska in och kollade till mig.

Bland annat masserades livmodern så att den skulle dra ihop sig. Första två gångerna innebar det att hon tryckte jättejättehårt på livmodern. Det gjorde ont! Men efter två gånger hade den blivit väldigt liten igen och jag rekommenderades att massera den själv då och då utan att det gjorde ont, för med massage drog den ihop sig snabbare och då skulle jag slippa avslaget tidigare. Gissa om jag ville det! 🙂

Benen var till en början HELT bortkopplade. Jag kände ingenting när de flyttades på, inte ens att någon höll i dem eller att de bytte läge. Det bisarra var att jag inte ens kände att de var bortkopplade. Så det var en väldigt intressant känsla att se benen röra på sig utan att uppleva det – det kändes inte som mina ben.

Det var sagt att det kunde ta upp till 4 timmar innan jag kunde röra benen, men för mig gick det väldigt snabbt. Jag låg ändå kvar en stund eftersom en läkare behövde komma förbi och godkänna mig för flytt till avdelningen.

På rummet – Mat och kateter

Väl på rummet kunde jag äta lakrits och dricka. Men väntade ett tag med att äta på riktigt för säkerhets skull – ville inte riskera att kräkas med nyopererad mage. Men kräkas gjorde jag inte heller sedan när jag åt middag.

Att behöva ha kateter var väldigt värdelöst. Eftersom jag gjort kejsarsnitt skulle jag ha den ett dygn, sa de till mig. Vid vaginal förlossning kan man slippa, men får man det ibland t.ex. om man tagit EDA, då kan den behöva sitta i flera dygn. Jag märkte inte när de satte i den, men när bedövningen släppt märkte jag att den satt i. Jag ville ta av den så fort jag kunde förflytta mig, men fick inte och jag visste inte hur man gjorde. Jag var orolig att den skulle komma i kläm så de kollade den extra mycket. Men ÄNDÅ lyckades den komma i kläm utan att de klarade av att upptäcka det på en hel natt. Jag låg och skrek för att det gjorde ont, jag fick långa (dyra) läkarundersökningar med ultraljud, jag fick åka och CT-röntgas (=massa strålning på min stackars kropp) och allmänt lida, allting helt i onödan eftersom det bara var en sköterska som satt fast påsen på ett felaktigt sätt och ytterligare ett gäng sköterskor som inte fattade det.

Jag kommer att kolla upp noga vad som gäller med katetern till nästa gång så att jag kan med den själv och vet när jag kan ta ur den och hur.

Dag 2 – sårläkning och gå

Nästa dag började jag att gå. Det normala hade varit att göra det första dagen och jag kunde ju röra benen redan efter en timme, men eftersom jag höll på med kateterhelvetet så drog det ut på tiden.

Första promenaden svimmade jag, men jag provade igen och det gick väldigt snabbt tills jag kunde gå utan att vara yr alls. Skönt!

Plåstret till såret togs bort. Trodde att det skulle vara äckligt, blodig och varigt men det var helt fräscht från första stund. Duschade av det (=läskigt).

Dag 3 och foglossningen

Tredje dagen åkte vi hem. Vi var båda pigga och glada. Det där med ”stor bukoperation”, det kan alltså vara som bortblåst på tredje dagen? Det mörka molnet var dock FOGLOSSNINGEN. Den satt i tre veckor innan den magiskt försvann.

Det var så praktiskt med amningen – Casper kunde ju äta medan jag sov. Jätteskönt att kunna sova som vanligt och slippa nattvakande. Jag hade en handduk mellan Casper och magen eftersom Casper sparkade en hel del och det var inte skönt om det träffade magen.

Dag 4 – återhämtad?

Carl åkte iväg på kurs, så det blev lite ett eldprov – var jag verkligen återhämtad? Men jo, det var jag tydligen. Jag hade förstås kryckorna p.g.a. foglossningen, men Casper bar jag ändå i sjalen så jag hade båda armarna fria till kryckor.

Det var ändå bökigt med kryckor, bara att byta blöjor t.ex., så det var skönt att få föräldrabesök på helgen dag 5 och 6, eftersom Carl var borta även då. Men nästa graviditet ska jag anstränga mig för att förebygga foglossning på alla hypotetiska sätt möjliga, för det var inte kul.

Någon vecka efter

Jag hade ju tenta redan veckan efter och åkte på utflykter med hela familjen, så allt var som vanligt direkt efter några dagar. Det enda saker jag märkt av att jag genomgått en förlossning var småsaker som:

  • avslag, något jag drömde mardrömmar om innan. Men det mesta gick över efter bara några dagar för mig, sedan höll det på länge men knappt märkbart.
  • att området runt snittet varit känsligare än vanligt – berörning känns starkare. Beröringsgrejen är inte mer än att jag upptäckte det först när jag började tänka efter om jag inte fått den utlovade känselförändring som sedan skulle gå över efter några månader.
  • yrsel i samband med amning. Kände mig liksom lite trött och yr när jag ammade mycket i början. Passar ju bra till natten, men inte på dagen när man kanske vill göra saker.
Annonser

2 thoughts on “Kroppslig återhämtning efter förlossningen

  1. Otroligt bra beskrivningar. Blir självklart upprörd över kateterincidenten, jag kan förstå att ett misstag kan ske av en person, men de andra borde ha reagerat! Mycket lärorikt, och mycket jag känner igen mig i trots att jag födde vaginalt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s