Min unge och andras barn?

Ett intressant fenomen som jag stött på när jag mött andra är att många kommenterar med lite avundsjuka i rösten att Casper är så himla fin och snäll.

Och då menar jag inte sådana som har kolikbarn som inte går att förflytta utanför lägenheten eller sådana som inte själv har barn och baserar sin upplevlese på skräckhistorier de har hört. Utan föräldrar, till helt vanliga barn. Kanske har de bara ovanligt bra omdöme som förstår hur bäst min lilla prins är, men ibland undrar jag lite.

När vi är ute ligger Casper ofta ganska lugn, gnäller lite ibland, äter lite ibland men sover mest i sjalen eller i barnvagnen. Precis som andras barn jag träffar ute på stan alltså. Just de som tycker att Casper är ovanligt snäll när han gör samma sak.

Så fastän barnen visar samma beteende är mitt snällt och fint och deras jobbigt. Oavsett om barnen är tysta eller om de är skrikiga. För när deras barn är tyst är det bara ett undantag, precis som när mitt skriker.

Jag tror att det är bra för barnet om andra har posivit uppfattning om det och jag kan ju bli glad själv när någon säger något snällt om mitt barn, vad det än är. Så jag klagar inte utan  är mest förundrad. För jag trodde att det skulle vara tvärtom, att andra bara skulle se det jobbiga i mitt barn och det fina i sitt eget. Men för spädbarn verkar det kunna vara helt omvänt. Ska bli intressant att se om det är vid någon särskild ålder de flesta ändrar sig till ”mina barn och andras ungar”.

Annonser