Någon har blivit väldigt rolig

Två av fem dagar avklarade. Carl är bortrest och jag är ensam hemma med Casper. Jag har ju varit ensam med honom 2-4 dagar då och då sedan födseln och det har alltid varit väldigt krävande. Men den här gången är det helt annorlunda.

Det är lite irriterande att Casper inte sover någon tillräckligt lång nattperiod för att jag ska kunna bli helt utvilad, det märks ju först på riktigt när jag har honom helt själv, men på många sätt beter han sig mycket mer förutsägbart och regelbundet nu jämfört med tidigare. Det går lättare att planera dagen och han kan vänta lite grann på uppmärksamhet utan att världen rasar samman.

Vi har jättejättemysigt. Ja faktiskt hinner jag inte med mig så bra att plugga nu när jag är själv, för Casper vill busa och skoja.

Vi har blivit stammisar i bebispoolen och Casper börjar bli kompis med kallsuparna.

Vi leker buslekar och han skrattar.

Vi träffar andra minimänniskor och han begrundar dem med största fascination och lycka.

Vi testar alla toner samtidigt på det där pianot och skriver djupa dikter på datorn med jättestora bokstäver i roliga färger.

Vi aktar oss för leksakerna som är för roliga eftersom han blir så upphetsad att han inte klarar av det, och leker istället med lite mer tråkiga leksaker som inte blir för häftigt.

Vi tar en liten paus på toaletten och sjunger roliga sånger där några gånger varje dag.

Vi går på promenader med vagnen eller sjalen och världen har blivit så intressant att jag kan berätta hur allting funkar samtidigt som han utforskar och försöker kontrollera varenda detalj. Men han har ändå tid för en liten stund med gungan i en lekpark.

Vi går på restaurang och äter och övar bordskick som att sitta eller att hålla de gröna handtagen på flaskan själv.

Vi läser/äter pekboken.

Vi äter banan som är så gott att Casper absolut vill hålla skeden själv så att han kan äta ”snabbare” (på samma sätt avsmakas precis allting annat som råkar finnas inom en armlängds avstånd).

Vi tränar att stå och gå och krypa så mycket för det verkar plötsligt vara så spännande att vi nu för en stund nästan glömt pratträningen som ändå är det viktigaste. Men hur skulle det hinnas med just nu när massa annat händer?

Vi kramas och pussas och myser en massa, för ja, Casper går nu att umgås med på ett helt annat sätt. Han går knappt att känna igen som det lilla krävande paket vi hade bara förra månaden.

Och samtidigt har varje period känts sådär att jag inte vill att den ska ta slut, att jag vill att han ska fortsätta vara så liten och söt och mysig som han är precis då. Och hela tiden blir han bara mer roligt och mer söt. Undra när peaken kommer?

Vid fem månader minus tre dagar har någon i alla fall blivit väldigt rolig. Men från hans perspektiv är det kanske världen och hela livet som blivit det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s