Reflektioner ett år senare

Jag har inte skrivit så mycket personliga tankar hittills, men såhär när ettårsdagen närmar sig känns det naturligt att fundera lite över det som varit och det som kommer.

Jag har aldrig tyckt att barn är så himla söta och roliga eller något som ens verkar så kul att ha själv. Inte heller har jag varit intresserad av typiskt mammiga saker som att inreda och laga mat. Jag kan känna igen känslan när andra beskriver vad som är jobbigt med barn, men när de sedan förklarar varför det inte gör något eller vad som kompenserar är det utifrån känslor jag inte alls delar. Så på många sätt är det lite överraskande att jag trivs så bra med Casperlivet.

För det finns saker jag verkligen tycker är roligt, det som verkligen gör allt värt det. Igår tvättade jag och Casper hjälpte till genom att dra ut kläder ur tvättkorgen och skratta. När han lessnade satte jag honom i tvättkorgen och kastade kläder över honom och han skrattade ännu mer och sedan körde vi runt med tvättkorgen och han skrattade så han kiknade. När jag slagit igång tvättmaskinen stod han fascinerad och iakttog snurrandet och utforskade vibrerandet och efter allt skratt började jag  fundera på om jag kanske bara missat hur kul det är att tvätta. Men det är inte sånt här jag menar. Det är inte så att jag inte njuter av det, det är ju jätteroligt när han är så glad, men det är inte grejen som kompenserar vakna nätter och den femtiotrettondevändningen på skötbordet när jag byter blöja.

Det är istället utvecklingen. Att försöka lista ut vad Casper tänker, vad han kan förstå, vem han är, vad han gillar och inte, att fundera över mitt eget beteende och hur det kan påverka honom, reflektera över vilka miljöer han omges av. Det är svårt, det lär mig om honom, om mig själv och om självaste mänskligheten på något plan. Och det är så roligt att jag blir alldeles lycklig, det behövs inte ett enda tvättbus för det. Iakttagelserna om utveckling kompenserar för det jobbiga på vissa sätt, men framförallt gör det jobbiga saker till något intressant.

Jag var på ett kalas i helgen och det diskuterades olika förhållningssätt till barn. Den allmänna uppfattningen var att man hade tänkt ut saker innan som man tyckte vore roligt att testa, men att det nu när barnet faktiskt var här tog så mycket energi att få allt att funka att man inte orkade tänka på sådant längre. Jag blev lite ledsen inombords, för jag skulle så gärna vilja dela mina upplevelser med någon och diskutera dem ännu ett steg längre. Och för mig gäller motsatsen, det är precis reflektionerna, planerandet och utvärderandet som gör att jag orkar med jobbiga dagar, eftersom det ger så mycket extra i alla händelser.

När Casper skriker blir det en chans att förstå vad han blir ledsen över, hur han reagerar under ledsenhet, hur han visar det och hur det förändras över tid. Jag kan reflektera över vilka olika nyanser av känslor han utvecklat och hur han hanterar dem utifrån olika teorier jag kan läsa om. Jag kan fundera på varför situationen uppstod, olika sätt att hantera det på och vad det ger för olika möjliga långsiktiga konsekvenser. På något sätt suddar det ut gränserna mellan roligt och jobbigt, det transformeras till något annat, till nya erfarenheter att fundera över och lära sig av.

Sudda ut gränser är kanske nyckelordet. Överhuvudtaget har jag känt mig lite obekväm i den typiska svenska synen på hur man umgås med små barn, även om den låter trevlig på många sätt: att man går in i en bebisbubbla där man kan få en paus och njuta av frihet från olika stressande måsten. Men jag vill att livet ska vara sammanhängande, jag vill inte dela upp i olika block, det sliter isär helheten och stressar.

Jag vill inte jobba 8 timmar och gå hem och vila en stund och ägna mig åt någon rolig hobby, jag vill ha ett jobb man lever i, dygnet runt, och inte räknar timmar. Något man inte kan ”släppa” utan tänker på lite hela tiden, eller när man får lust. Lust ja, jag vill jobba utifrån inspiration, jobbet i sig ska vara som en hobby, något så roligt att man inte vill vara utan det. På motsvarande sätt vill jag att min partner ska vara del av allt, han ska vara partner, pappa till mina barn, min bästa kompis och varför inte arbetskamrat. På ett mer abstrakt plan vill jag också att det jag är, tycker och känner sammanfaller med vad jag gör, jag vill vara autentisk och leva mina värderingar. Att allting _är_, direkt utan uppdelningar, att alla delar går in i varandra och hänger ihop, det är vad som känns mest meningsfullt.

Barnlivet är inget undantag, det ska vara integrerat i alla annat. Jag vill inte sluta upp med mitt saker i mitt liv för att få plats med annat, utan utvidga det. Jag vill att Casper blir en ny, överlappande dimension i livet, inte en extra pusselbit att passa in i något ”livspussel”.

Men det är inte normen att vilja, och det är framför allt inte så vanligt eller lätt att göra. När jag inte är så motiverad att plugga brukar jag påminna mig om allt detta, vad min dröm är, hur jag vill leva. Jag har lärt mig att man inte alltför tydligt ska precisera och detaljerat berätta om sina drömmar, eftersom man då i ett enda tillfälle suger ut mycket av drivkraften att nå dit även om avsikten är att formulera mål eller sätta press på sig själv, men att jag drömmer om ett liv där Casper och framtida syskon är en naturlig del som bara tillför något extra är helt klart. Att jag längtar efter personer som gillar diskussioner om barnutveckling också, så hör gärna av er!

Jag älskar verkligen Casper, han är en mycket intressant och speciell person, och jag älskar hur allt har blivit sedan han kom för snart ett år sedan. På förvånansvärt många sätt har han kunnat passa in i allt som är och gjort allting lite mer spännande. Jag kommer att planera noga och kämpa för att få leva ännu mer nära min dröm.

Annonser

3 thoughts on “Reflektioner ett år senare

  1. Åh, vad bra beskrivet! Precis så känner jag också. Samtidigt som jag känner att det är ett ”block” på barnets första tio år då det är beroende av mig/förälder/trygga punkter på ett helt annat sätt än senare i livet. Vilket jag både gillar och ibland blir lite mörkrädd av, det är ett an, vhsvar som heter duga. Men även i de där (väldigt få) mörkrädda stunderna brukar jag alltid landa i att jag ju sällan om ens någonsin upplevt det där ansvaret som särskilt betungande. kanske före att jag haft kvar ddt sin innan var myt liv

    • Telefonen ballade ur…

      Kanske för att jag har haft kvar det centrala i mitt liv, liksom du, så känns det roligt och lärorikt att ha barn.

      Jag har missat massor av inlägg, ska bli jättekul att läsa för dina resonemang är alltid så kloka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s