Tonårings-lingo och att svämma över av sig själv

Barn som är lillgamla har jag hört talas om. Egentligen är det ett lite konstigt ord, jag tror inte att jag tycker om det så mycket. Det antyder att barn ska vara barn och vuxna ska vara vuxna, annars ska man uppmärksamma att de går över gränsen, att de bryter mot förväntningarna som finns på barn. Lite som ordet pojkflicka. Men vad är ett barn?  (Eller pojke, flicka och vuxna för den delen). I Barnen i P1 har de diskuterat ordet lillgammal, ganska intressant.

Jag tänkte på det nu som ett ord man kan använda om barnet pratar med ett oväntat vuxet språk, rent, med vuxna ord och formuleringar. Och det jag tänkte skriva var att Casper inte är så, han pratar inte som en vuxen. Inte mer än att han ibland säger mysiga saker som ”Vilken underbar dag, mamma”, ”Vad härligt väder det är idag mamma”.

Däremot pratar han ibland som tonåringar förväntas prata! Och har liksom det kroppsspråket, lite kaxigt och nonchalent. Lillungdomlig?

  • ”Eller hur?”
    Sägs ganska ofta, efter allting.
  • ”Allvarligt!”
    När det är något han inte vill göra eller förmå oss att inte göra.
  • ”Jag är assjuk/astrött idag.”
    Kan sägas när han halvligger lite nonchalent i soffan.
  • ”Va??”
    Han kan se helt förvånad ut och ha ett skeptiskt tonfall som är typiskt för tonåringar, som tycker att deras föräldrar sagt något  absurdt, onormalt, gammaldags eller helfel, trots att det bara är något helt vanligt som att det är dags att äta, ta på sig jackan osv.

Vet inte var han fått det ifrån, jag känner inte igen fraserna hemifrån här. As- kommer nog från coola Rainbow Dash i My Little Pony, men de andra vet jag inte.

Över huvud taget börjar han få mer och mer egen karaktär, där hans personlighet syns mer och hans intressen och vilja är tydligt annorlunda än oss*. Det märks att han är en egen individ, med integritet, åsikter, idéer och egna tankar som vi inte bara planterat i honom, utan som vuxit fram ur honom själv. Han svämmar nästan över av sig själv ibland*. Motsatsen till lillgammal nästan, som låter som något konstlat, imiterat, icke-spontant, uppsnappat. Det är ganska häftigt att få upptäcka mer om vem han är, samtidigt som han själv upptäcker det.

*Man kan kalla det trots och utbrott också, men världen blir inte så spännande av att tänka så.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s