Jag har tänkt då och då på hur surrogatmödraskap skulle upplevas, både om jag vore surrogatmamma till någon annan eller om jag har en surrogatmamma för mitt eget foster. Det skulle kunna vara väääääldigt skönt att bara kunna få sitt barn färdiggjort, slippa förlossning och eventuella gravidbekymmer. Speciellt om man skulle ha anlag för besvärlig graviditet och svår förlossning.
Men jag kände också spontant att jag skulle oroa mig över vad hon åt, om hon umgicks i rökiga miljöer, om hon stressade mycket, om hon verkligen lät bli alkoholen, om hon andades in för mycket avgaser i stadsmiljö, om hon utsatte sig för onödiga risker i trafiken osv. osv., tankarna slutade med att det var ganska skönt att kunna ha 100% koll på vad mamman till Casper gör – hon gör precis som jag vill, jämt! 😀
Sedan slog det mig att pappor ju alltid har en surrogatmamma till sitt barn. Carl har mig.
Jag kan bestämma allt jag gör med min kropp utan att ta hänsyn till hans åsikter alls. När det gäller själva barnet när det väl kommit ut har det ju inte längre någon koppling till bara mig, så är förstås bådas önskemål lika mycket värda. Men jag har en självklar rätt att bestämma över min egen kropp och nu råkar barnet existera i just min kropp, så det är en annan sak.
Men det är ändå ett gemensamt barn vi håller på att skapa, och jag vill förstås att han också ska vara med och planera för barnet, tänka på hur vi ska få det att må bra, vara insatt och känna ansvar från första stund. Och det kan ju kännas ganska meningslöst att bara läsa in sig på saker om det ändå inte används till något. Så extra inflytande över sådant som egentligen skulle kunna röra bara mig känns rimligt, just när det gäller barnet.
Om han vill bestämma något som gäller mig, som jag inte själv tycker är viktigt, och som innebär extra besvär för mig får han dock kompensera för det genom att underlätta, påminna och göra efterforskningar. (Till en viss gräns dock, jag har alltid veto.) Mat av olika slag kändes direkt som att det var en sådan punkt där han hade mer åsikter och mer intresse än jag. Och dessutom mer kunskap.
Mat till mig
Jag orkar inte bry mig så mycket om nyttig kost, så Carl har fått vara matansvarig under graviditeten. Han kan mycket om bakterier och sånt där otrevligt dessutom, så det känns väldigt tryggt och praktiskt att kunna fråga honom och låta honom bedöma vilka saker som är olämpliga.
Han tycker att det är viktigt att jag äter mer näringsriktig mat. Mer grönsaker, mer frukt, mindre godis osv. Det är GANSKA irriterande eftersom jag inte brukar äta så, men jag tycker förstås på något sätt också att det är bra att vara nyttigare, egentligen. Det är dock hans ansvar, han skär upp äpplen till mig och ställer fram spenat eller kål till maten. Påminner mig om att dricka juice varje dag om jag har en mjölkperiod.
Vi har också hittat på annat gott än godis jag kan äta, t.ex. räkor, även om det är dyrare än godis. (Iofs har jag knappt ätit räkor, men jag har dem där i frysen. Så när jag blir godissugen vet jag att det finns något ännu godare, men jag brukar vara för lat för att tina.) Om jag är sugen på choklad brukar han föreslå äpplen eller något annat sött.
Han har också passat på att gå ner lite i vikt, så det går lättare när vi båda två äter mer nyttigt. Ja, jag har aldrig ätit så nyttigt som nu i alla fall! Känns väldigt bra faktiskt.
Som tur är kan jag äta de viktigaste, allra godaste sakerna, som räkor, sushi, stekt lax, gravad lax, rökt lax, kyckling och cocosbollar. Det enda jag lider av att ha slutat äta är lakrits. Det är sedan länge känt att det påverkar kortisolnivåerna och några studier har nu gjorts på hur korisolförändringar även vid måttlig lakritskonsumption kan påverka fostrens hjärnor på ett negativt sätt. Det var ganska övertygande och även om jag inte skulle tänkt på det själv kan jag låta bli för att han tycker att det är viktigt.
Mat till bebis
Carl har läst på och sett studier som både visar fördelar och nackdelar med amning. Bevis för att det skulle skydda mot allergi är svårt att hitta, men infektionsrisk är en grej som skulle kunna påverkas, vilket också inte är orimligt utifrån det han har läst om immunologi. Eftersom han inte kan /skulle ha väldigt svårt att amma är jag liksom enda möjligheten om hans barn ska få bröstmjölk.
Skulle jag bara gå utifrån min egen känsla skulle jag direkt efter födseln ta tabletter som stoppar mjölkproduktionen. Men nu ska jag i alla fall prova, till en viss gräns. Prova och se om jag gillar det, inte plåga mig. Men ska jag prova får han se till att komma med Casper till mig på skolan. Bröstpump har han redan kollat upp. Han får hjälpa till att läsa på hur amningen går till och uppmuntra mig så att det känns spännande. Han får filtrera råd från expertammare om det blir krångel, så jag sliper prata med sådana (för det skulle aldrig sluta bra ur amningssynpunkt). Och blir det ändå jobbigt har vi ersättning redo från start. Det känns helt okej.
Annat
Vi kanske har valt varandra ganska bra, för vi tycker ändå lika om det mesta. Kommer inte på något annat än maten faktiskt. Men jag kan ändå tänka mig att det trots inflytande alltid borde kännas lite märkligt att inte själv ha kontroll över vilka risker barnets utsätts för där i magen.
Världens bästa våg
Nettelbarn 